Annons
Annons

Mitt första halvmaraton fyllt av känslor- Göteborgsvarvet 2017


Mitt första halvmaraton är gjort och jag är så galet tacksam att mina ben, mitt huvud, min kropp tog mig runt dessa 21 km igår. I skrivandes stund så rinner tårarna över mina kinder, känslostorm av allt möjligt men framförallt av tacksamhet och saknad. Det var med blandade känslor jag stod på startlinjen tillsammans med min pappa.

Vi båda bestämde oss för att springa varvet i vintras, mitt i kaoset då vi pendlade mellan sjukhuset, hoppet och förtvivlan. Min mamma låg sjuk med obotlig cancer och min dotter behandlades med cellgifter och väntade på en omfattande operation. Just då, när golvet svajade och allt kändes i princip svart så greppade vi tag i det där lilla lilla strimman av ljus. Tillsammans bestämde vi oss för att springa Göteborgsvarvet och göra något vi inte gjort tidigare, få den där sparken i baken att ta hand om oss själva och bevisa att vi inte ger upp i kampen mot den vidriga sjukdomen. Veckorna gick, allt rasade, vi rasade, ett liv släcktes och vi tvingades att stötta och hålla ihop ännu mer. Under våren utbildade jag mig även till löpcoach för att få chansen att hjälpa andra att hitta glädjen och den positiva effekten löpning faktiskt ger. Som terapi, förbränning eller för allmänhälsan så är löpning verkligen outstanding och för mig personligen har den varit min räddning.

Mamma gav mig kraft från himlen

Igår innan startskottet gick så var det mamma som fanns i mitt hjärta. Vi båda sprang för henne och för att göra henne stolt. För var det någon som alltid stöttade och beundrades av min och pappas alla galenskaper och utmaningar vi tog oss för så var det mamma. Igår fanns hon med som mitt bränsle hela rundan. När benen eller flåset började bli allt för påtagligt så tittade jag upp i himlen och då fick jag varje gång en dos av extra energi. Herre gud vad jag saknar henne, är det någon jag hade velat spendera dagen med just nu så är det hon. Kan fortfarande inte förstå och acceptera att hon inte finns. Saknaden är enorm…

”Kämpa, du är snart i mål”

Att springa lopp av alla dess slag har verkligen blivit en trend och jag förstår på riktigt varför. Den stämningen, den festen och fantastiska adrenalinkicken det ger är så otroligt fantastisk. Alla dessa människor som tillsammans sporrar varandra att orka kämpa sig vidare och runt banan är otroligt. En klapp på axeln till någon som stannar upp och går med tunga steg eller ett hejarop från publiken som vrålar ”Fan vad stark du ser ut”  eller ”Kämpa, du är snart i mål”  sprider sån glädje. För att inte tala om all musik och fest man möttes av i varje hörn- heeeeeelt galet kul!

Annons

Min träningsplan fungerade

För mig var mitt fokus att springa loppet och njuta av upplevelsen. Att känna mig stark hela rundan och vilja göra det igen. Och ja, jag kan med handen på hjärtat säga att jag la mig på en rimlig nivå där jag hade kontroll hela tiden och kunde njuta. I mål var jag trött men inte helt slut eller utmattad. Benen kändes rätt fräscha förutom en muskel i sätet som spände rätt rejält. Jag tog mig i mål på 1.58.18 med en snittempo på 5,35 min/km och jag är glad att min träningsplan fungerade som planerat.

Som avslutning vill jag skicka ett stort tack till alla vänner, läsare, kunder och människor i min omgivning som peppat och stöttat mig hela våren. Utan er hade det här definitivt inte gått. Ni är FANTASTISKA och glöm ALDRIG att allt är möjligt bara man har viljan och följer en plan.

Kramar Sara

 

Dela
Tweeta
Maila
Kommentera

Annons


Laddar